Det finns bara en person som någonsin har kunnat få mig att känna att jag lever, och jag börjar nu tvivla på om jag kommer få känna så igen. Det är som ett hål, en svacka där du fortfarande borde vara. Vet du vad det värsta är? jag hoppas att jag aldrig mer ser dig. Att lägga sig ner och låta håret locka sig av den blöta kudden där för många tårar fallit, att höra regnet smattra mot rutan och att ligga och lyssna på vertical horizon för att den påminner om dig med halvkass ljudkvalité på mobilen och låtsas vara lite filosofisk - är precis vad jag tänker göra nu.