HURRA! Jag är bäst jag lovar. IG i alla ämnen och två och ett halvt A4-papper med frånvarotimmar. snittet för en elev är ett halvt A4 under ett helt skolår, och jag har nu två och ett halvt och terminen är ju långt ifrån slut. Jag är så jävla misslyckad alltså. och jag har inte ett ända jävla godkänt, inte ens i slöjd liksom? fuck.
Det värsta är att jag inte vet varför jag skolkar hela tiden. Jag mår psykiskt bra, tror jag? Men för ett halvår sen gjorde jag inte det, jag mådde åt helvete på insidan. Kunde inte koncentrera mig på något, kunde inte sätta fokus på någonting, orkade ingenting, gick inte på lektionerna för att jag inte ens orkade gå upp för trapporna till lektionerna. Sov hela dagarna, var vaken på nätterna. Då började jag skolka, tro det eller ej, men jag hade inte gjort den än ända gång innan jag började åttan. Eftersom jag slutade gå på lektionerna och slutade bry mig förra terminen för att jag mådde så jävla dåligt, så blev det typ en "grej" att göra det. Det blev som en del av vardagen kan man säga. och jag bildade ett så kallat "nät", som jag nu sitter fast i. Det har bara blivit såhär, och jag är fullt medveten om att det här inte håller. Tiden står inte still. jag måste göra något åt det här, måste börja anstränga mig. Jag vill så jävla mycket med mitt liv egentligen, vill bli något, vill vara någon. Och fortsätter jag såhär kommer det inte gå. Jag kommer inte lyckas. Och jag vet precis vad jag behöver göra för att dra mig ur det här, och ta mig uppåt. Jag kan stegen i huvudet, jag vet exakt vilka vägar jag ska gå. Så varför gör jag det inte?