det är som att skrika allt vad man kan i ett fullsatt rum men utan att någon ens kollar upp

Det kommer dagar då min blick är låg, då det inte går att stoppa saker som kommer inifrån. Jag har tappat aptiten på det ni andra kallar liv. Det kommer dagar då jag skriker ut att mitt liv är kasst, för jag vill bara framåt, men jag hittar ingenvart. Jag vill försöka förklara men ingen förstår. Det kommer dagar då man bara faller ner, då man inte reser sig utan bara handlöst faller ner. Det kommer kännas svårt, det kommer vara svårt. Nätter då jag tänker på de känslor jag fått efteråt. Och man tror man vet var ens vänner står, men sen ser jag bara mina vänner gå. Det kommer nätter då allt är svårare än vanligt, man tänker på allt det som en gång tagits ifrån än. Dom ser inte oss, vi som har vårat liv nerkladdat i kolligieblock. Det kommer dagar då livet är en katastrof, dom säger att tiden läker alla sår. Jag vill våga minnas fallet, minnas det jag lärde mig, och våga tro att det kommer bli bra.