Det är så jävla najs att vara barn ibland alltså. Jag menar, varför ska man ens vara mogen? Jag är bara fjorton år! fatta, fjorton ynka år! det är ju ingenting, med tanke på att man ska leva tills man är typ 70. När man va liten fanns det fan inga problem, bråkade man med någon så va man ju vänner på en timma max (okej, kanske inte kan kalla mig stor, men när man va mindre då!). Bråkar man nu kan det leda till att man aldrig tar upp kontakten med varandra igen, så himla synd. Hela tiden är det snack om att man ska vara så jävla mogen. 
Jag var precis ute en stund med jenny och pratade lite skit som vanligt, och det slutade med att vi lekte som just det, BARN i klätterställningar, åkte linbana, och åkte ner för en pulkabacke på rumpen! Ja, kalla oss omogna om ni vill det, we don't give a fuck! Både jag och hon gör vad fan vi har lust för, när vi har lust att göra det. Vi borde kanske beté oss lite "mognare & bättre", men det gör vi ju oftast liksom. Som sagt, någon gång ibland måste det va okej att släppa ut en annan sida av sig själv! Eller ja, man borde väl vara omogen hela tiden, men det går ju inte liksom.. well, ni fattar vinken. Jag vill inte vara mogen, haha..
Edit: Visst kallar jag folk omogna, och stör mig på småbrudar som springer runt i centrum och skriker för uppmärkssamhetens skull, men det är inte samma sak! Säg att jag har dubbelmoral, men att vilja ha uppmärksamhet och tro att man är ballast i världen, det är bara töntigt, och just, omoget. Och håller man på så, så ses man oftast som fjortis. & jag ska inte säga attjag inte har varit så, för då skulle jag ljuga. Men att vara ute och leka i snön, hoppa hage eller whatever, det är väl ändå okej någon gång ibland? jag tycker det!
knasigt inlägg, men ja, ni fattar vad jag menar. Nu ska jag sova. puss